Välkommen till min värld
Journalens första inlägg: om en värld som vill växa ur fler dimensioner än teckningens två, om sfirklarna, och om var resan började. Varmt välkommen in.

Under alla mina år som konstnär, illustratör och designer har jag återkommande dansat och stundtals brottats med det faktum att den värld som vill växa ur mig sällan vill växa ur endast ett medium, en disciplin eller en teknik. Trots att teckningen är mitt kreativa ankare tycks denna värld ändå vilja växa ur fler dimensioner än teckningens två; den vill bli tre genom textil och textur, och gärna fler om den kunde.
Vilt vill den växa visuellt och taktilt, mot kropp, i rum, i ord och i rörelse. Aldrig tillåter den sig fängslas vid bara det ena eller andra, bara för att det kanske vore enklare så. Enklare att förstå ett avskalat uttryck, en naken metod.
Nog vore det enklare att förstå denna värld som växer ur mig om det inte vore för det omfång av nyfikenhet som stundtals tar skapandet ut på oanade stigar av mystik. Nog vore det lättare att vandra fokuserat på endast en av stigarna och lära känna just den stigen. Nog vore det så, men det vore också ett helt annat slag av konstnärskap.
På denna resa av kreativa äventyr har jag fått möta allt möjligt. Människor, platser och spännande projekt, många gånger i den värld vi lever i tillsammans. Jag har också fått möta fantastiska varelser och berättelser som fötts ur det inre. Några av de varelser jag mött är dem jag kallar sfirklar. En dag var de plötsligt här, och sedan dess har de fortsatt ta sig ut i världen genom mina händer. De har saker att berätta.
Min resa som konstnär började på en punkt som låg någonstans mellan skolgården i lilla Åsa, det visuella Teheran, ABBA, Sound of Music och i drömmen om stan. På skolgården tog jag och mina vänner emot designuppdrag från våra klasskompisar på kläder de drömde om. Vi ritade och levererade.
Alltid fanns det ett inre soundtrack till varje teckning och mönster jag skapade. Vissa färgskalor låter på ett sätt, medan andra låter på ett annat. Så har det alltid varit.
Teckningen fanns där hela tiden. Dit kunde jag alltid gå, där var jag alltid trygg. Därefter textil, sömnad och musik. Och även om jag älskar att skapa musik på många sätt så har det nog istället blivit så att musiken, rytmen, melodierna har översatts till textil och visuellt skapande.
Det finns mycket att skriva om och utveckla djupare, och här i Journalen kommer ni som är intresserade av det kunna ta del av fler texter framöver. Jag kommer dela om min process, olika projekt, insikter och utmaningar som kreatör.
Varmt välkommen in.
Med värme,
Amandah L’Narte