Amandah L'Narte

Jag växte upp på västkusten, i ett hem där jazz, rock och pop levde jämsides med keramik, textil och måleri. Mina farföräldrar var diplomater och deras hem var fyllt av föremål från resorna, framför allt mattorna från Mellanöstern, täta av mönster, symboler och färg. Vid fem års ålder bodde min syster och jag hos dem i Teheran under två månaders tid. Kombinationen av ett levande och färgrikt hem på västkusten, resan till Teheran och samtidigt min fascination för musikalen "The Sound of Music" och hur de använde gardinerna i en av scenerna, var nog det som gjorde att något började gro i mig: insikten att material kan vara både taktila och visuella berättelser fulla av liv.

Vägen gick via modedesign på Beckmans till en master i textil konst på Konstfack. Läran om mode gav mig kunskap om kroppens sensoriska superkrafter, som hur textur och material upplevs mot huden, hur ett rum känns när man står i det eller hur olika material beter sig i relation till olika typer av rörelse.

Den känsligheten följer med i allt jag gör. Verken är skapade för att mötas nära, inte bara betraktas på håll. På Konstfack stickade jag Elastica Symbiotica — In Search for The Garden of Fiber Delights: en fiberfröjdens trädgård i maskinstickning, tuftning, tryck och skulpturalt broderi. En plats att vila i och finna näring genom, befolkad av samtida andar och oväntade äventyr. Trädgården har fortsatt växa sedan dess. Hösten 2023 ställdes den ut som en del av projektet Konstväxlingar på Odenplan, Region Stockholms konst i kollektivtrafiken, där hundratusentals resenärer passerade den dagligen under tre månaders tid.

Denna värld jag skapar befolkas av sfirklar. De är hybrida varelser av människa, djur och växt som rör sig genom trädgårdarna som vägvisare. De dyker upp i måleriet, i textilerna, i mönstren. Ibland också där man minst anar det.

Jag tänker ofta på mina verk som visuella sånger.

Färgen är rösten, formen är melodin och varje verk en komposition som talar där språket tar slut.

Det är därför världen inte går att skynda igenom: sångerna hörs bäst av den som stannar. Ett verk ska vara en plats att landa i.

Ibland hänger världen i ett galleri. Ibland trycks den på ett klädesplagg, ibland får den plats i en ficka som ett vykort. Jag skiljer inte på konsten och det kommersiella; det är samma värld med många dörrar, och alla leder in.

Välj en. Gå runt. Ta med dig något hem.