Amandah L'Narte

Berättelsen

Jag växte upp på västkusten, i ett hem där jazz, rock och pop levde jämsides med keramik, textil och måleri. Mina farföräldrar var diplomater och deras hem var fyllt av föremål från resorna, framför allt mattorna från Mellanöstern, täta av mönster, symboler och färg. När jag var fem år bodde min syster och jag hos dem i Teheran under två månader.

Det levande och färgrika hemmet på västkusten, resan till Teheran och min fascination för musikalen The Sound of Music, där gardiner förvandlas till kläder, fick något att börja gro i mig: insikten att material kan vara taktila och visuella berättelser fulla av liv.

Vägen gick via modedesign på Beckmans till en master i textil konst på Konstfack. Modet lärde mig om kroppens sensoriska superkrafter: hur textur och material upplevs mot huden, hur ett rum känns när man står i det och hur material förändras genom rörelse.

I dag rör jag mig mellan måleri, textil, illustration och mönster. I det textila arbetet använder jag bland annat maskinstickning, handstickning, virkning, tuftning, tryck och skulpturalt broderi. Den kroppsliga och materiella känsligheten följer med i allt jag gör. Verken är skapade för att mötas nära, inte bara betraktas på håll.

Under min master på Konstfack skapade jag Elastica Symbiotica — In Search for The Garden of Fiber Delights, en fiberfröjdens trädgård och en plats att vila i och finna näring genom, befolkad av samtida andar och oväntade äventyr. Projektet visades första gången under Konstfacks vårutställning 2022. Mellan oktober 2023 och januari 2024 växte det vidare som en offentlig installation på Odenplans tunnelbanestation inom Region Stockholms Konstväxlingar.

Världen jag skapar befolkas av sfirklar. De är hybrida varelser av människa, djur och växt som rör sig genom trädgårdarna som vägvisare. De dyker upp i måleriet, de textila verken och mönstren. Ibland också där man minst anar det.

Jag tänker ofta på mina verk som visuella sånger.

Färgen är rösten, formen är melodin och varje verk en komposition som talar där språket tar slut.

Det är därför världen inte går att skynda igenom. Sångerna hörs bäst av den som stannar. Ett verk ska vara en plats att landa i.

Min bakgrund inom mode har också gjort frågor om produktion och konsumtion till en del av arbetet. I Melt Away arbetade jag med återbrukade material. För Now is the time of monsters använde vi förbeställningar och samskapande för att skapa finansiell hållbarhet och undvika att sy upp fler plagg än det fanns efterfrågan på.

Ibland hänger världen i ett galleri. Ibland trycks den på ett plagg, blir ett rum att gå in i eller får plats i en ficka som ett vykort. Jag skiljer inte på konsten och det kommersiella. Det är samma värld med många dörrar, och alla leder in.